spårvagnsbetraktelser

När jag började förskolan tilldelades jag en fadder.
Hon hade blåa ögon, men de var inte bara blå.
De hade vågor och oförklarliga mönster i den blå färgen.
Hennes hår var ljust och långt och tjockt och rakt.
Hon var så vacker att det enda jag vågade göra var att se ner i bänken.
År senare när jag satt på spårvagnen så satt hon framför mig utan att jag visste om det. Jag pratade i telefon.
Plötsligt vände hon sig om och sa;
-Men är det du? När du gick på vagnen tänkte jag bara; Vilken snygg tjej! Jag såg inte att det var du.
Och jag var så himla stolt.