spårvagnsbetraktelser

Jag vägde 67 kilo idag på morgonen. Alltså håller jag schemat om att låååååååångsamt gå ner.
I Mars ska jag bara hålla vikten 67. Gå ner till 66 i april. 65 i maj. Och sen hålla det över sommaren typ. Det är ju min vikt som jag hade när jag var 16 typ och ätit för mycket. Normalvikten då var 62 men nu har jag mer muskler.....


Jag är förälskad i T. Är nog inte kär längre.
Att jag är förälskad betyder att jag mer saknar hur det var att ha någon. Tryggheten och det fina att just han som var så jkla snygg såg på just mig. Han höll sig till mig.
Det är något själviskt i förälskelsen.
Kärleken är så mycket större.
och hade vi stannat så hade det kunnat växa fram, från min sida.
Jag är alltid så otroligt rationell i min kärlek.
Kanske inte i början. Jag låter förälskelsen styra och har så fått många fina möten.
Och många fula.

Men när det börjar bli allvar så blir jag mycket krävande och försiktig.
Vid minsta tecken på att personen inte känner tillräckligt, eller har något karaktärsdrag som jag inte gillar så avslutar jag det.
Antingen genom att säga hejdå, eller genom att få honom att säga hejdå.
Och sen ångrar jag mig.



Molnen. Det är otroligt hur de kan forma sig som de gör. Som ett förändringsbart konstverk vi får ta del av när vi än ser upp mot himlen. Ja, i vår del av världen är det ju så.

Solen. Den lyfter ömsint upp min haka så jag ser mina grannar. Och den har skupterat fram leendet i min mun så jag inte kan annat än falla för alla de människor jag ser här i Hammarkullen. Jag hälsar på en gammal lärare. Gammal för mig. En klippa för barnet som satt brevid honom och sen sprang iväg för att klättra på den verkliga klippan på andra sidan vägen.

Gruset. Det letar sig in i min högra sko varje dag, hur går det till? Jag ställs var morgon inför ett val. Ska jag och stenen bekanta oss under spårvagnsresan och stadspromenaden eller ska jag tvingas blotta mina trasiga strumpor för världen?

Tre vita kepsar. Typiskt. Jag orkar inte ens bli irriterad. Jag ställer mig upp, ser dem inte i ögonen. Går ut i kylan. "Älska smärtan" Hade Q sagt till mig. Okej.Släpper på muskelspänningen i axlarna. hur kan jag ha så starka axlar? Jag måste till gymmet igen. Jag är övertygad om att vilken brud som helst som ser mig in action på gymmet skulle bli kär. Alltså. Om hon lyckas motstå den automatiska bortsållningen av andra brudar som samhället infiltrerat i det vi väljer att se.

56+4=00 8+4=12. 08


Jag sitter i min säng. Halvsitter. Mensverk. Jag börjar bli trött. Väntar på en snobbkille som ska komma hit och... mysa.

Jag var i kyrkan förut. Jag satt på en barstol och drack vatten. Det fanns en till barstol brevid mig. En äldre man kom fram till den och lyfte upp den;
-Behöver du min stol också?
-Nej, nej det räcker med denna jag ska ha den för att träna med.
Han lyfte barstolen som om han gjorde bicep curls.

Jag gick för att hämta kaffe.
När jag kom tillbaka tre sekunder senare stor en man och lutade sig över den enda barstolen.
-Nej det är lugnt du kan ta min stol, sa jag.
-Va? Nej, jag ska inte ta din stol jag bara stod här. Sa han och flyttade sig.
Förvirrad ställde jag mig bara bredvid honom. Förödmjukad.


Jag skulle ta emot det mörkröda nattvardsvinet och såg att mina naglar var målade i samma färg.

Jag skulle bryta brödet och bröt en liten bit. En minibit.

Jag skulle uppfyllas av den helige ande men fylldes av min vän olusten. Den som kysser min ångest framför mig. Och ligger med min leda.

När jag går som en drottning. Det är så sorgligt att ingen förstår att jag är en stjärna.

Det är synd om världen som inte får känna mig.

Läser du det jag skriver?

Förstår du varför jag skriver?
Jag skriver inte för att jag måste få ut massa ord.
Jag tvingar mig själv att skriva för att jag inte ska försvinna.

Jag blev kär i en man och jag låg med en tjej.
Nu vill jag aldrig mer vara olyckligt kär och aldrig mer ha ett dåligt ligg.

Jag är ute på tunn is.
Diamanter är det hårdaste materialet.
Förortsbrudar är gjorda av det starkaste virket.
Men babe. Jag åkte hem två timmar för tidigt från jobbet.
Jag knullade med en fuckboy på kontoret.
Jag åt lunch på vår restaurang utan att betala.
Jag tog jobbilen på en tur i angered.
Men ingen har sparkat mig än.

Min vän försäkrade:

"Sex gånger räddar han dig ur nöden, och den sjunde gången skall det onda inte drabba dig"

Mina syskon har dött, jag vet inte om min pappa lever. Mamma vågar jag inte ringa, hon har så mycket hon vill anklaga mig för.

Jag heter Job. Jag hör andar skrika mitt i natten. När alla andra sover sätter de mattorna på golvet i gungning.

Jag dricker mjölk och den smakar surt. Jag äter bröd och den jäser i min mun. Mina stigar i skogen kantas av sorg och luften jag andas slutar inte klaga.

Jag har bestämt mig. Jag ska inte mer lägga tid på män. Nej. De suger ut. Jag ringde en kille som jag smsat med i två månader. Jag visade intresse och han visade kyla. Samtalet avslutas med att jag säger: - Jag tror nog att vi är för olika. Han svarar med att säga: - Okej, men om du tänker så, det gör ingenting. Så himla kall. Jag förstår fortfarande inte hur T inte kan älska mig. Jag kan aldrig förstå det. Jag som är så underbar. Hur kan han ha lärt känna mig under åtta månader utan att få känslor? Is.

Jag sitter på stadsbiblioteket.
Igår tänkte jag; nu ska jag skriva. Men jag kunde inte.
Jag körde zumba på gymmet eftersom det var trettio år sedan jag sist tränade. Min handled dödar mig. Starkt.

Shakira börjar sjunga och jag börjar sjunka.
Han sa: Shakira har varit okrönad etta sen jag var tio år.
Jag vet att jag aldrig någonsin kommer kunna bli shakira. Fan,

Sedan börjar en sorgsen röst sjunga om när han var sju år och elva år och allt jag kan tänka på är hur min kärlek lät när han försökte uttala ordet loooownleey.
Och tårarna bränner.
Shit.
Jag har inte kommit över honom.
Jag har inte ens börjat sörja.
Måste jag sörja nu också?
Hur kommer det sig att han inte älskar mig?
Hur i hela friden kan han inte älska mig?
Jag som är så himlans underbar?
Jag var så säker på att om jag bara höll ut, så skulle han bli besegrad.
Men det blev inte så.
Och allt jag kan göra är att ljuda mantrat;
rejection is God´s protection
Och allt jag kan göra är att försöka tro att det verkligen är så.

Idag var jag på en gudstjänst.
Det var fest utan alkohol.
Extas utan droger.
Möten utan avsmak.
Jag undrar om jag kan behålla glädjen i bröstet hela veckan.
Jag undrar om jag kan ändra mitt beteende, kämpa för friden och sträva efter att uppfylla tiden.

När jag började förskolan tilldelades jag en fadder.
Hon hade blåa ögon, men de var inte bara blå.
De hade vågor och oförklarliga mönster i den blå färgen.
Hennes hår var ljust och långt och tjockt och rakt.
Hon var så vacker att det enda jag vågade göra var att se ner i bänken.
År senare när jag satt på spårvagnen så satt hon framför mig utan att jag visste om det. Jag pratade i telefon.
Plötsligt vände hon sig om och sa;
-Men är det du? När du gick på vagnen tänkte jag bara; Vilken snygg tjej! Jag såg inte att det var du.
Och jag var så himla stolt.

Jag träffade en gammal vän idag. Jag hade inte sett henne på 1,5 år.
Det fanns en tid då vi var närapå oskiljaktiga.
Vi kunde veta vad den andra tänkte.
Saker som andra i vår vita klass inte reagerade på kunde rubba hela vår dag.
Vi var i synk.
Men idag var det en stämning mellan oss som jag knappt kan förklara.
Inom tre sekunder märkte jag att min vän var borta och framför mig stod en annan person.
En person vars sjätte sinne utvecklats tills att helt förstå det barn som hon hade med sig i vagnen.
Min väns nya förmåga var så kraftig att den överöstade vårt samspel,
och tillintetgjorde vår kommunikation.
Vår kommunikation som varit så följsam, som en dans, var nu tafatt.
Jag märkte hur hon endast kan dela med sig av det positiva i sitt liv,
och det skapade en mur mellan oss.
Att dela det svåra skulle vara för smärtsamt,
då skulle hon tvingas se den själv.
Hon var borta.
Hon var en mamma och hennes identitet simmar bort.
Jag kan inte träffa henne mer.

Jag längtar efter dagen då han kommer att se mig.
Han är snygg, han är lång, han är vit och han är min chef.
Jag äcklas när jag erkänner för mig själv hur jag förhåller mig till honom.
Jag vill så gärna att han ska tycka att jag är duktig så jag svarar seriöst på hans retoriska frågor.
Jag försöker hitta en glimt i hans ögon, men han ser mig inte.
Han ser inte på mig som män brukar göra.
Han ser mig som en kollega som han ar ansvar för.
Och jag vet att jag ser på honom som ett litet barn som är kär i sin storebrors kompis. Jag ber till Gud att han inte kan se det heller.

Hej babe¨ Ja, det är dig jag talar till. Vet du hur det känns när man byter jobb? Jo man börjar med att längta bort från sitt nuvarande jobb. Sen blir man glad för att man lyckades få ett annat jobb. Sen går man och längtar i tusen år på att få börja. Sen blir man ledsen när folk uttrycker att de kommer sakna en precis innan man lämnar. Sen är man orimligt nervös inför att börja. Sen känner man sig uppskattad och förvirrad på introduktionsdagen. Man åker hem och känner; Hur i hela friden ska jag kunna vara den superhjälte de verkar behöva? Men så kommer dag två. Man landar lite. Man får tid att sitta och läsa genom riktlinjer och dokumentation och allt känns lite klarare. Man gör in första egna intervju för bolaget och det känns bra. Man är med på kollegans intervju och inser att man är bättre än henne på att ställa öppna frågor. Och man träffar sin gulliga pappa på kvällen för man vågade fråga om hjälp poch då fick man det. Min fina pappa som jag i alla år varit så besviken på. Han ställde upp idag. Han kom hit och luftade mina element i en timme och försökte smygvrida på värmen. Min pappa är min älskade person som jag alltid älskat och alltid kommer älska mest i hela mitt liv. PUSS PAPPA