spårvagnsbetraktelser

Åh guuud min gud!

du trodde att du känt på smärtan,
du har inte ens bekantat dig med hennes kusin
min guud varför?
åååh varför?

från allt.

Du trodde att det var för din mognads och ditt förstånds skull som du inte känt någon ångest.

Men där plötsligt råkar du lukta på en tröja och den luktar precis som honom.

Och du minns hans vita varma tshirt.

Varm för att hans mjuka hud gömde sig därunder.

Och du minns din kind som brukade ligga mot värmen och ditt huvud som fick vila hos honom.

Och ibland brukade han stryka dig över håret.

 

Då inser du att du hoppats på ett mirakel så mycket,

att du inte ens sett början på din sorgetid.

så skulle jag just nu skriva detta till honom:
"det känns så himla tomt"

men jag kan inte
en stor del av mig vågar inte
en annan stoppar mig med logik
en tredje tänker att det bara är nu i stunden som det känns tomt
jag menar nu ångesttomt
har inte känt ångest innan
inte en ena gång
men nu är det onsdagskväll
och den kryper på
men jag klarar mig utan honom
för jag måste klara mig utan honom
men innerst inne hoppas jag så otroligt mycket att han ska få kunna
läsa detta
och sen ska han ge mig världens varmaste kram
och säga att han aldrig mer tänker släppa mig
och dra med fingrarna mot mitt hår
pussa på min panna
låta våra tinningar dansa
kinder leka
läppar le

nu har vi gjort slut

Ala de fina orden.
Lyckoönskningar, romantiserade beskrivningar.
Tycker människor så i mötet eller endast i tillbakablickar?
Jag vill fånga den jag var.
16 år. oförstörd.
De såg upp till mig.
Jag uppmuntrade dem.
Enligt de minnen de ville visa mig.
Hur hittar jag henne?
Är det rätt beslut att avsluta det som startade ungefär samtidigt
som den människan långsamt bleknade?
Jag vet inte.
Kommer jag någonsin veta?
Jag har så lätt att vara ärlig,
samtidigt har jag svårt att öga mot öga ge mitt allt till mina medmänniskor.
Gud hjälp mig med det.

igår tog jag ett beslut
ett av det bräckliga slaget
det som försöker leva upp till sitt namn
men inte kan förmå sig att tala ut sin uppyllelse.
och sorgen jag hade var stark, om än långt ifrån mig
idag har mitt beslut växt i mig och med det
har avståndet från mig och min sorg krympt
det börjar bli verkligt.
chocken av vad jag sa igår
förstärker det bräckliga beslut jag tar idag
det är samma som igår.
men ändå inte
för det är så fruktansvärt nära.
jag vågar inte tänka på imorgon.
jag vill skrika ut min profetia
skrika och skära mitt hjärta
så att det kan läka
så vänner kan trösta
så livet kan levas
så jag kan bli mig.
det är slut.