spårvagnsbetraktelser

Jag såg något nytt i hans ögon. Han sa: Är det en tävling eller? Jag kommer aldrig vika mig. Hans ögon var tomma, återspelande ett annat minne, munnen och käken spända. Vad fan är det med dig? Det finns inget fan i mig. ALDRIG! din jävla fega äckliga fula efterblivna hästdvärg! Du är så jävla äcklig och ful! Du är feg som stänger av. Jag ser det! Jag accepterar det inte! Jävla äckliga fanskap! Hoppas en kniv körs in i din fettiga vita håriga mage. Du förtjänar FAN inte mig! Du är så jävla outvecklad! Du fattar fan ingenting! Hur många gånger jag än förklarar tar du alltid den lätta vägen ut för att du är så äckligt lat och sorglig! Vem fan vill vara med någon som dig? Förutom en jävla upfuckad människa som mig. Du har dragit vinst bland lottovinster. Du har sån ofattbar tur att jag fastnat med dig. Jag är i ett emotionellt fängelse och kommer inte ur. Jag önskar att jag fick vara fri från dig. Jag önskar att vi aldrig träffats. Jag önskar att du dör så jag slipper se dig mer! Jag hoppas du hittar detta en dag och inser att jag aldrig älskat dig. Jag är bara fast vid dig. Din vidriga nolla! Du duger inte till slagpåse. Dina inställsamma falska försök till försoning står mig upp i halsen. Jag vill halshugga dig och gnugga din hals på köksmattan medan din mun skriker utan ljud. Obs satir.