spårvagnsbetraktelser

vi är forfarande vi och vi är fortfarande speciella. det vi hade var så vackert. så fint. vi tog hand om oss. vi var så unga. vi försökte vara försiktiga. vi frågade om allt om varandra vi ville veta om den andras djup. men så märkte jag att vi kom till en gräns där du inte vågade lyssna djupare. och du ville inte dela mer. kanske hade du inte mer. kanske var det allt. men jag hade så mycket mer. men vi hade ändå respekt för varandras känslor. vi ville inte gå ifrån varandra om något var oupplöst. det var bara jag som gjorde det ett par gnger för att jag kände mig TVUNGEN. jag kunde inte vara i det kvava rummet. fyllt av spänning, stämning,  kväljningar. men jag tänkte alltid att det var vi ändå. även om vi gjorde slut så skulle du inte sluta kämpa för mig. men det gjorde du. du gav upp. och jag väntade på dig. men när jag såg att du tappat hoppet. då tappade jag oss.

min svaga timme. jag älskar dig. egentligen har jag ingen stolthet så jag förstår inte varför jag inte bara får tag i dig och tvingar dig tillbaka till mig. jag vet att jag kan få dig om jag bara försöker. men. jag vet att du aldrig kommer se på mig på samma sätt. du älskade min oskuldsfullhet, den är borta. du älskade min obeskrivliga längtan at göra allt rätt, den är borta. jag tror att du också älskade mina stora skuldkänslor. men dom har jag kastat iväg som mörka lakan i atlanten och jag tror inte att de någonsin kommer kunna simma in till mitt land igen. du älskar bilden av mig som jag förmedlade eftersom jag ville vara den. men jag är så otroligt trött på den. den är ett fängelse. den kväver mig. den är som en liten bur som formar mig. kanske formar den mig vackert men jag kan ju inte andas! bara nu. först nu har jag kunnat andas. förstå att mitt värde inte ligger i hur lite kontakt jag haft med någon annans hud, hur korrekt jag talar eller hur kvinnlig jag kan framstå. jag vill bara leva! och det kan jag inte göra med dig. hur mycket jag än älskar dig. hur mycket jag än tänker på dig, saknar dig, längtar efter dig. hoppas, önskar och drömmer om oss. vi två. om livet bara handlade om att ligga i en säng i lugn och ro. då hade det kanske funkat. men det handlar om att leva tänka springa jaga leta sjunga och dansa. och du vill aldrig dansa med mig. du vågade aldrig lyssna på mina innersta tankar och det sårar mig fortfarande.

hej men vackraste finaste bloggis. du är min min och ja jag är självisk men du är bara min. denna timman är jag svag. jag lyssnar på låtar som gör att jag vill förblöda. nästa vecka kommer bli så superbra. jag kommer inleda den (nja) med SALSA. följt av bachata, följat av inflyttning i min lägenhet, inflyttningfest och den avslutas med BURLESQUE. huuuuuuuuuuuur fantastiskt? men just nu. under den sista timmen av min nuvarande skitvecka. så vill jag bara gråta, skaka, skära, skrika. jag ska dock bara ligga och stirra in i datorskärmen. gömma mig från tankar samtidigt som jag lyssnar på musik som gör att de ändå är sådär sjukt närvarande. jag vet fortfarande att jag kommer skrika ut julius namn innan jag dör. han är min enda kärlek. jag hatar att han är en mansgris. men jag älskar honom så djupt att det aldrig kommer försvinna och han är en del av min själ. men det kommer aldrig bli vi ändå. det är för mycket smärta. för mycket hårda ord har sagts, för mycket tid har gått och jag har varit för nära för många andra män.