spårvagnsbetraktelser

vi är forfarande vi och vi är fortfarande speciella. det vi hade var så vackert. så fint. vi tog hand om oss. vi var så unga. vi försökte vara försiktiga. vi frågade om allt om varandra vi ville veta om den andras djup. men så märkte jag att vi kom till en gräns där du inte vågade lyssna djupare. och du ville inte dela mer. kanske hade du inte mer. kanske var det allt. men jag hade så mycket mer. men vi hade ändå respekt för varandras känslor. vi ville inte gå ifrån varandra om något var oupplöst. det var bara jag som gjorde det ett par gnger för att jag kände mig TVUNGEN. jag kunde inte vara i det kvava rummet. fyllt av spänning, stämning,  kväljningar. men jag tänkte alltid att det var vi ändå. även om vi gjorde slut så skulle du inte sluta kämpa för mig. men det gjorde du. du gav upp. och jag väntade på dig. men när jag såg att du tappat hoppet. då tappade jag oss.