Gift
Jag fick höra löften om ett partnerskap. Någon att dela vardagen med. Det blev inte så. Han är partner med sig själv och ingen annan får plats. Hans datorhörna är honom så kär att han önskar att jag aldrig skulle lägga min fot på mattan som bär upp den.
Fyra gånger i veckan går jag till gymmet, som om jag var singel och behövde upprätthålla min fysik. Ibland är han där samtidigt, men han gör sitt bästa för att inte låta mig ta hans fokus.
Från att jag vaknar ligger jag annars i sängen och väntar på en kyss, en kram eller ett samtal. Jag tänker att om jag frågar honom en gång till om vi ska äta ute, åka till stranden, knulla eller umgås kanske han säger ja. Men han säger alltid nej. Han har inte hunnit vara själv tillräckligt.
Det händer att han tittar till mig, ser att jag är ledsen, tar mig hand och går igen. Kanske låter det som att jag är sjuk. Jag önskar att jag var det, för då hade jag kunnat hoppas på att bli frisk. Min värsta mardröm är att han ska sucka åt vårt bebis när den är ledsen och behöver en kram. Om han gör det kommer jag kasta ut honom innan han hunnit dra in syre igen.
