spårvagnsbetraktelser

det som gör ont nun är att minnas den där magiska kvällen. jag var lycklig då. så ung och glad och levande och nu är jag bara nostalgisk och vill inte släppa minnena men är för empatilös för att kunna glädjas med den jag var för tre år sen. det finns bara sorglighet

Tänk om du skulle knacka på min dörr nu. Förstår du att den hade varit så fruktansvärt öppen?
Jag hade inte ställt en enda fråga och jag hade gått med på vad som helst. Vi hade bara dragits mot varandra som ett magnetiskt pussel. Kysst varandra så självklart. Som om det inte var hundratals dagar sen sist. Jag hade kunnat glömma den ensamma tiden.
Förstår du hur lätt du kan få mig. Bara knacka. Du vet ju vart jag bor.
Men du kommer aldrig göra det. Du skulle aldrig göra vårt liv till en klassiskt romantisk film. Det är väl det som alltid gjort så ont. Det är väl det jag egentligen är beroende av.

hela ja e ångest. flera nära vänner mer vågar ja låta dem komma sådär klisternära? vänner e flyktiga ting man lovar aldrig evig kärlek. vf får ja ångest av att folk i en film dras mot ekonomisk kris för att de är så creless? lättjefulla o fulla på vinet