spårvagnsbetraktelser

Du var så fin.
Min hals värker av sorg.
Mina tankar går till din bästa vän.
Vila i frid, N.

Ljus men glimtar av mörker klockan fyra.
Då är bara jag vaken och inget känslobedövande finns tlll hands.
Jag förstår mina misstankar.
De förbereder mig för möjliga nedslag.
Alkoholistproblem, förlamning som betyder ingen mer dans.
Någonsin.

Jag ska aldrig låta dig få ge mig dåligt samvete igen.

Det var ett sånt där magiskt snöfall.
Inte årets första, men nästan och jag kunde låtsas det med lätthet.
Luften verkade ha högre densitet än vanligt.
Stora, självklart fanns det små också
men det var de stora som skapade magin,
snömirakel ringlade långsamt ned.
De var många också.
Säkert trettio per kubikmeter.
Ja, jag är naturare, och ja,
jag har för några timmar sen skrivit höstterminens sista prov.
Det är första gången på länge jag tillåts,
eller tillåter mig själv att stanna upp.

Idag älskar jag snö.

Jag älskar dig så det gör ont.
För när du sårar mig blir du så ledsen
att min kärlek aldrig kan lämna dig.

Jag saknar dig så.
Ju närmare vårt möte jag kommer desto mer smärta tillåter jag sippra genom hjärtat.
och uppfylla mig för jag vet att jag snart är din.

Du har gjort ditt val.
Honom.
Rätten att klaga på mig för att det inte blev som du ville, har du inte.
Jag varnade dig.
Du ska inte få pressa mig mer.

Blir ljuset ljusare när man ser på det med båda ögonens perspektiv?

Stackars allihopa, tänkte jag.
Stackars allihopa, sa hon.
Jag sa inget.

Diós mío. Vart ska jag börja? Inte ens det vet jag.
JAg vet ingenting. Varken ut eller in. Kanske ska jag rada upp alla mina frågor på rad?
Ett forsök att strukturera upp mitt ovetande.
Vem är jag?
Vad ska jag göra resten av mitt liv?
Vad ska jag göra så att resten av m itt liv blir annorlundra från så många andras liv som inte berörde fler folk
än de själva och några hundra facebookvänner?
(Glöm mig inte kära jord.
Min blogg förevigar mig.
Men jag tror ju på ett liv efter detta och att bli ihågkommen på jorden känns inte egentligen så nödvändigt
men jag vill GÖRA SKILLNAD med mitt liv.
Frågor var det ja. Jag börjar om och det som ovan och efter inte är frågor omsluts med parantes.)
Är det verkligen jag och han det ska vara?
Är vi tillräckligt underbara för varandra?
Kommer han bara bli mindre och mindre kär i mig?
I början av vårt förhållande, var jag inte en bättre människa då?
Var det inte så att jag inte var i sånt stort behov av bekräftelse då?
Var det inte så att jag tyckte att en ärlig kärlek var långt mer värdefull än tonårskänslor?
Varför har jag börjat romantisera ungdom och intensiva känslor?
Är inte intensiva känslor dömda att avsvalna?
Är det inte barnsligt att jaga efter den nykära tiden när vi endå har något djupare nu?
Är det möjligt att ha lika starka nyförälskelsekänslor i alla fall
NÄSTAN varge dag hela livet
SAMTIDIGT som man har dendär djupa och utelämnande blodröda kärleken?

du är inte skyldig honom någonting.
man kan känna en sak en dag
man känna två andra saker två andra dagar.
du har rätt att ändra dig och ändra dig igen.
och igen och igen.
och ändra dig tillbaka om du känner för det.
sådeså.

Flickan gillar det inte men monopol vid sänggaveln skvallar om regler
och smarta planer.
Vem får hatten och vem tar nordmanstorg?
Virrvarr och syftet är glömt.
Morgon och lyckan har hon drömt.

Slutstationer isär och stunden som inte längre bär.
Fiskar av guld är,
för hur var det när han var kär?

Att vara med den man älskar.
Ett salt av lycka och rosa sockervadd med flygförmåga.
Nästa gång hoppas man på snökorn,
även om man tycker att ordet korn är ganska besynnerligt.

Moln rinner ut om de träffar på berg.
Snökorn mest bara ligger där och ser underbara ut.