spårvagnsbetraktelser

jag e så fett arg.
när en brun eller svart person visas på tv blir jag så glad
att jag tycker vad den än säger är genialiskt.
så pass svältfödd på bruna kroppar.
förut var jag hard core feminist
o visst jag är fortfarande feminist
men när alla vita feminister klagar på att d bara finns en kvinna i skavlan vill jag skrika JA O DET ÄR HELT VITT MÅSTE KISA; NEJ BLUNDA; NEJ STÄNGA AV!!!!!!

när de för sin dotter fram mot altaret
och hennes ansikte strålar av känslor
är att det hon känner mest av allt
är lättnad
och tacksamhet över att hon kan släppa sin barnsliga förhoppning
om att pappa ska kunna älska henne så mycket som hon behöver
hon behöver inte svikas av honom mer.
hoppet är det sista som lämnar människan
och hon hoppas på mannen hon själv har valt
det är dock livets grymhet
att en sviken flicka alltid väljer någon som kan svika henne igen
det känns säkrast så

så kan man inte acceptera sådant som är fint.
jag klarar inte av att se en dansföreställning för det gör för ont

idag har ja ångest
(som alla andra dagar)
idag tillåter ja mig känna det lite
tänker att släpper ja ut lite då och då så kanske den försvinner tillslut
men hur kan man egentligen veta?
det kanske är bäst att helt enkelt alltid trycka bort den
försöka aldrig känna aorg
bara känna kärlek
men jag tror inte det går
jag har inte lyckats än i alla fall
hur vet man vad som egentligen funkar?