spårvagnsbetraktelser

när de för sin dotter fram mot altaret
och hennes ansikte strålar av känslor
är att det hon känner mest av allt
är lättnad
och tacksamhet över att hon kan släppa sin barnsliga förhoppning
om att pappa ska kunna älska henne så mycket som hon behöver
hon behöver inte svikas av honom mer.
hoppet är det sista som lämnar människan
och hon hoppas på mannen hon själv har valt
det är dock livets grymhet
att en sviken flicka alltid väljer någon som kan svika henne igen
det känns säkrast så