spårvagnsbetraktelser

Vet inte ens HUR jag ska börja. Jag har inte skrivit något inlägg på fett länge eftersom jag tappat det....... plus att jag skriver på min bok. Emellertid......... jag var nyss med om det mest psyco relationsmässiga bråk i historien. Jag har inte sett min kille på två veckor. När jag vet att han är på ingång fixar jag mig, lite läppstift, eyeliner och foundation- allt han gillar, plus stay ups, minikjol och en knuten vit sjorta. Han gillar skolflicke outfits. Och lärarinna. D e väl typ samma så ja körde en mix. Han kommer hem och jag kör lite skolflicka-rollspel. Han svarar med:
- jag är hungrig.
Okej?
- Får man äta dig?
Jag vet att han egentligen menar att han vill äta mat pga hur han uttryckte den första frågan så ja säger
- D e okej. Du får äta.
Min hjärna snurrar. Menar han allvar? Jag värmer lite soppa till honom och en korv. Det fanns ingen annan mat hemma. Tog fram proteinbars och lite annat som jag vet han gillar. Hoppades väl att han skulle ta en tugga av en proteinbar o sen ta tag i mig......
Men nej. Han står där i köket och tänker bre mackor.
Så jag går in i sovrummet och väntar.
Han sticker ut huvudet och jag vinkar till honom. Men han försvinner igen.
Jag börjar känna mig riktigt dum.
Jag tar av stay upsen. Han kommer in i rummet och jag lägger mig på sängen igen. Han sitter med sina mackor.
Jag blir så besviken på hans agerande och så osugen.
Sätter på mig tights och kollar på en serie....
DÅ börjar han att ge migg uppmärksamhet. När det är försent.
Alltid när d e försent
Och sen blir jag, hans citat, "Galen".