spårvagnsbetraktelser

Jag längtar efter dagen då han kommer att se mig.
Han är snygg, han är lång, han är vit och han är min chef.
Jag äcklas när jag erkänner för mig själv hur jag förhåller mig till honom.
Jag vill så gärna att han ska tycka att jag är duktig så jag svarar seriöst på hans retoriska frågor.
Jag försöker hitta en glimt i hans ögon, men han ser mig inte.
Han ser inte på mig som män brukar göra.
Han ser mig som en kollega som han ar ansvar för.
Och jag vet att jag ser på honom som ett litet barn som är kär i sin storebrors kompis. Jag ber till Gud att han inte kan se det heller.