spårvagnsbetraktelser

Fick nyss ett nervöst sammanbrott. Eller jag är väl i det fortfarande. Depressionsförnimmelserna skrämmer mig, samtidigt som det känns som en kär gammal vän är på besök. Den som låter mig ge upp. Har varit stark så länge pallar inte mer nu. Vill bara att någon ska krama mig och säga att allt är okej, pussa mig och säga att jag är bäst. Varför behöver jag detta? Skäms faktiskt över det. Men får jag inte det snart så kmr jag börja skaffa mig det på helt fel sätt. Orkar inte mycket mer. Allt för en god referens. Jag vill ge upp. Aldrig möta världen. Dölja mig för alltid. För täcket kramar mig alltid. Min BFF.