spårvagnsbetraktelser

vaknade upp. så seg.

gick till spegeln och såg mina orimligt svullna ögonlock.

ojämna och daggmaskliknande.

hur kan de bli så?

d enda jag gjort är att äta godis, ta en lakritsshot, en rom o cola och så två chicken wings på BK
(gav två till den lite söta men aldeles för korta killen)

har liksom inte gråtit en enda tår.

eller så har jag gråtit tusentals osynliga utan att jag märkte.

just min tur.

men sminkar över ögonlocken.

i svart

så det inte syns lika tydligt att det som är inne i huvudet närmast utvecklar en explosion.

gör det för dig pappa.

går på ett barnkalas för där finns du.

blir jag en del av din släkt så kanske du kan ge mig en del av dig.

eller kanske kärlek.

kanske är det samma sak.

inget jag har koll på om en säger.