spårvagnsbetraktelser

Okej jag erkänner, rubriken är inte HELT sanningsenlig. Men det känns så. Jag har varit deprimerad i 2 år och upplevt hur det är när INGEN hör av sig på flera dagar. Nu när jag, genom Guds mirakel, är ute ur min depression är skillnaden så tydlig. Jag har under det senaste året orkat sträcka ut en hand. Jag har försökt och försökt läka vänskapsrelationer. Och jag har långsamt och snabbt släppt in olika killar i mitt liv. Jag såg hela serien flator från SVT flow idag. Nu har jag regnbågsmålade naglar. Mitt röda läppstift målade jag lite rödare än vanligt. Min vanliga eyeliner förvandlades till kraftigt sotade ögon. Mitt stora lockiga hår är uppsatt i en stor boll på mitt huvud men massa hårslingor har slingrat sig nedför min hals. Och jag sa detta för mig själv; "jag är ju lebb, och jag har ju alltid vetat det". Sen rättade jag mig; "bisexuell. Jag är bisexuell" fatta hur awesome mitt liv skulle vara med massa fler qvinnor i det. öppnar ögonen. ps. förlåt om jag skrev något sårande nu. känns lite så. men jag vet inte vad i så fall?