spårvagnsbetraktelser

livet är så blekt nu jag har inte känt av någon kärlek på tre år. allt det där andra som livet normalt består av, det kväver mig i sin meningslöshet sin överflödighet dansen är det enda jag kan känna kärlek till men den tillhör mig inte den är i en annan liga och de den tillhör är i samma ouppnåeliga liga om jag aldrig får uppleva kärlek igen måste jag tvinga dansen att bli min tvinga mig själv att tro och ta stegen vad gör du? jobbar är det kul? Jag hade inget svar. om jag inte ens har kärlek varför ska jag svälta mig genom livet? Mat, lägenhet, fest och allt det andra berör mig inte. dansen kan hålla mig vid liv men jag vill ha den mänskliga kärleken