spårvagnsbetraktelser

vi är alltid mitt emellan. nästan. men vart vi än är tror vi att det är frevigt.
när jag är på botten tror jag det är för alltid. allt är ångest utom möjligen falsk lycka. så man hoppas i bästa fall på falskheten.
när jag är i toppen är jag otroligt självgod. jag är den snyggaste personen som finns, alla killar vill ha mig (såklart) men alla är ovärdiga.
När jag är mitt emellan...... vilket ju är oftast... så känns livet bara som en evig kamp. om att kunna vara fri. tänk om man kunde skita i alla mål och krav och önskvärt och bara vara nöjd där man är. utan någon önskan om mer. utan undran om hur andra ser på mig.