spårvagnsbetraktelser

jag dör jag dör nu.
det försvinner inte.
det försvinner inte
paniken kommer nu snart
vad i hela friden ska jag göra?
jag kan inte sluta gråta. det har gått 1,5 år
och jag kan inte sluta gråta
jag har fastnat
jag vill kan inte gå vidare
jag vill vara precis så sorglig
jag kan inte släppa tanken på oss
det perfekta som var vi
men jag är så söndrig nu
han kommer inte kunna älska mig som jag är nu
han älskade min oskuldsfullhet
min renhet
ingenting i mig är rent
han skulle börja hata mig
han kan inte respektera en kvinna som är som en man