spårvagnsbetraktelser

idag grät jag på riktigt
först
men sen blev jag så glad över att jag äntligen kunde gråta på ett genuint sätt att jag liksom uppfylldes av egocentricitet över hur vacker scenen jag uppspelade skulle  vara i en film.
i samma ögonblick blev nämligen också en scen.
har jag ens skrivit om mitt uppbrott?
Såhär är det:
Vi funkar inte ihop.
Men jag är beroende av honom. Nej. Av hans kärlek och bekräftelse.
Men vi funkar inteeeeeeee.
Jag behöver såå sjukt mycket uppmärksamhet för att känna mig säker runt honom.
Men det kan man inte få om man bara är på g.
Därför kan jag helt enkelt inte vara runt honom.
Jag tycker detta låter så självklart men när jag försöker förklara för andra så fattar de aldrig.
De tycker att jag är för hård.
Men ska jag stanna i ett destruktivt förhållande eller?
Varför ifrågasätter alla mitt beslut?