spårvagnsbetraktelser

västindiskt hångel. D.v.s. mycket, mycket tunga.

Min mun var så pinsamt torr av blyghet men hans var perfekt blötfuktig.

När jag märkte att han blev lite väl överrumplad av min karibiska behandling lugnade jag mig

och började tala hans hångelspråk.

Jag vet inte om det handlar om brasiliansk sed

eller om han helt enkelt glömde bort att han hade en tunga. längelänge.

Det gjorde han alltid faktiskt. Nästan. Förutom när jag fick nog och kysste honom som man ska det vill säga.

Och vissa sällsynta tillfällen, som skottår ungefär, då han lät sin tunga leka. Då mentalsvimmade jag av längtansglädje.