spårvagnsbetraktelser

så skulle jag just nu skriva detta till honom:
"det känns så himla tomt"

men jag kan inte
en stor del av mig vågar inte
en annan stoppar mig med logik
en tredje tänker att det bara är nu i stunden som det känns tomt
jag menar nu ångesttomt
har inte känt ångest innan
inte en ena gång
men nu är det onsdagskväll
och den kryper på
men jag klarar mig utan honom
för jag måste klara mig utan honom
men innerst inne hoppas jag så otroligt mycket att han ska få kunna
läsa detta
och sen ska han ge mig världens varmaste kram
och säga att han aldrig mer tänker släppa mig
och dra med fingrarna mot mitt hår
pussa på min panna
låta våra tinningar dansa
kinder leka
läppar le