när man lever livet och livet plötsligt inte låter sig levas längre
Du trodde att det var för din mognads och ditt förstånds skull som du inte känt någon ångest.
Men där plötsligt råkar du lukta på en tröja och den luktar precis som honom.
Och du minns hans vita varma tshirt.
Varm för att hans mjuka hud gömde sig därunder.
Och du minns din kind som brukade ligga mot värmen och ditt huvud som fick vila hos honom.
Och ibland brukade han stryka dig över håret.
Då inser du att du hoppats på ett mirakel så mycket,
att du inte ens sett början på din sorgetid.
Kommentarer
Trackback
