spårvagnsbetraktelser

Förlåt om det är någon som råkar klicka in hit. För nu, precis nu går jag sönder.
Jag vet inte vad jag ska göra. Visst blir jag lite trasig i kanterna ibland och så dövas smärtan med musik.
Men nu vet jag verkligen inte.
Om ni vill läsa en hälsosam blogg, så sluta läs här.
Om du vill höra fina kärleksdikter så hoppa några inlägg lägre ned.
Trots att jag nu kommer skriva massa skit, så vill jag inte stå för det eller på något sätt upphöja det.
Jag är fet.
171 lång, och 66 kilo fet.
Ja, för det är så jag känner mig.
Nej, det är inte okej med fett på magen.
Det är inte vackert med dallrande ben som börjar få celluliter.
Det är inte okej med förslappad hur och otajt rygg.
Det är inte okej med dubbelhaka.
Jag orkar inte med dessa brister längre.
Jag skiter i om mina fina bröst försvinner.
Det är inte okej att väga över 60 kilo.
Nästa vecka väger jag 59, sanna mina ord.
Och jag kommer gråta för att det kommer vara så vackert.

Nån mer mat idag är ju helt uteslutet, såklart.
Funderar på att skriva inlägg á la tre timmar: "fortfarande inte ätit idag...".
Kanske borde sova nu? Har hört att man blir smalare då.
Yes, känner mig som världens mest patetiska person men orkar inte dölja något.
Det är ju det denna blogg är till för. Ärlighet, det är det jag utlovat!
Och här är den. Min fula ärlighet. Framförallt feta, fula ärlighet.
Där fick man in alliterationen också. Då kanske man ska sluta skriva här.