spårvagnsbetraktelser

Obehaget slickar mig i ansiktet som en hund utan tandborstningsvana.
Snälla söta nerver; hindra mig från att öppna ögonen!

Vi blundar inte för att vi måste,
utan för att vi helt enkelt inte orkar tänka på att vi behöver se det som händer runtomkring.
Jag kan peppa dig med mina hundra ord att öppna ögonen,
men jag vill framför allt förmå dig att hålla dem öppna.
Om du börjar fråga hur det egentligen står till med "den där killen som aldrig säger nått"
och får se något som inte doftar syrener, sluta ändå inte titta.
Det har blivit ditt ansvar.