spårvagnsbetraktelser

Känner hur de långsamt fräter bort.
Det kittlas lite, eller sticker i alla fall.
Undrar hur det känns när ingen finns kvar.
Vilken frihet det måste vara att kunna klia vart man vill!
Men det dröjer nog många år, om det någonsin kommer att hända det vill säga.
Näe nu blir jag rädd.
Det är bäst att jag går och borstar tänderna.