spårvagnsbetraktelser

Diós mío. Vart ska jag börja? Inte ens det vet jag.
JAg vet ingenting. Varken ut eller in. Kanske ska jag rada upp alla mina frågor på rad?
Ett forsök att strukturera upp mitt ovetande.
Vem är jag?
Vad ska jag göra resten av mitt liv?
Vad ska jag göra så att resten av m itt liv blir annorlundra från så många andras liv som inte berörde fler folk
än de själva och några hundra facebookvänner?
(Glöm mig inte kära jord.
Min blogg förevigar mig.
Men jag tror ju på ett liv efter detta och att bli ihågkommen på jorden känns inte egentligen så nödvändigt
men jag vill GÖRA SKILLNAD med mitt liv.
Frågor var det ja. Jag börjar om och det som ovan och efter inte är frågor omsluts med parantes.)
Är det verkligen jag och han det ska vara?
Är vi tillräckligt underbara för varandra?
Kommer han bara bli mindre och mindre kär i mig?
I början av vårt förhållande, var jag inte en bättre människa då?
Var det inte så att jag inte var i sånt stort behov av bekräftelse då?
Var det inte så att jag tyckte att en ärlig kärlek var långt mer värdefull än tonårskänslor?
Varför har jag börjat romantisera ungdom och intensiva känslor?
Är inte intensiva känslor dömda att avsvalna?
Är det inte barnsligt att jaga efter den nykära tiden när vi endå har något djupare nu?
Är det möjligt att ha lika starka nyförälskelsekänslor i alla fall
NÄSTAN varge dag hela livet
SAMTIDIGT som man har dendär djupa och utelämnande blodröda kärleken?