spårvagnsbetraktelser

jag åker spårvagn från en förort till en annan för att jobba jag åker spårvagn från en brist till en annan vid hammarkullens hållplats vi har svaghet och vi har stolthet jag växte upp i en förort och vi var alla så olika ändå känner vi igen varandra och jag vill dö när de kallar er för dom andra för jag sitter där på deras vita möten jag är deras kollega och behandlas som en praktikant jag vet vad ni kämpat mot för att jag har också kämpat likadant jag är framme vid målet jag har pluggat och jag kom fram ändå är det inte tillräckligt för dom tror att jag tillhör någonannanstans dom hatar mig för mitt hår kan inte kontrolleras dom utövar omedveten rasism och vet inte hur den ska hanteras en blick på mig och de ser primitivitet en blick på min kropp och de ser promiskitet en blick på oss och vi är en volym som värderas i förnedrande variabler forskningen visar att afrosvenskar inte är säkra när de går på våra gater ändå ser jag hur de skickar ut er dit en efter en. för ni gick inte på psykologbesöket men de visste inte att ni var för sjuka för ni gick inte till läkartiden men de frågade inte hur ni skulle ta er dit när ni är för sjuka för ni gick inte till sfi men dom glömde boka tolk så ni fick inte ens veta att ni skulle dit det är det som är det sjuka. vi har svaghet och vi har stolthet jag är inte rädd för vår svaghet den visar vår mänsklighet jag är stolt över vår stolthet för i slutet av dagen är vi royalitet