spårvagnsbetraktelser

Jag är ledsen. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag var så rädd att jag skapade min rädsla. Tänk om jag kunde få någon annans irrationella beteendemönster. Det hade varit så mycket lättare att genomskåda och sluta upp med då. Tänk om någon sänktes ner från himlen och plockade ut det där inom mig som gör ont och försvarar. Det skulle kanske vara som när man både väntat och väldigt oväntat lyckas lossa den lösa tanden eller som när man äntligen får ut kopparspiralen som low key kliat inne i livmodern.

Det riktiga jag undrar, morfar, vart är du? Vart är min morfar? och Jag vill att någon ska säga till mig; - du behöver inte oroa dig mer. Du behöver inte kämpa mer. Du behöver inte spela ut din bekanta monolog. Jag är här och jag stannar hos dig så länge du vill. Jag lämnar inte. Jag kramar dig så länge du behöver. Du är trygg. Det är vi som gäller. Han sa inte så han sa; - Jag är inte gjord för närhet. En snabb kram är som att jag kramat någon i fem timmar. Nivå ett.