spårvagnsbetraktelser

Det finns folk som tror att de har sitt på det torra

Inte konstigt

I århundraden har psykologer lärt oss att vi vill förstå världen,

ha känsla av sammanhang och lösa livets konflikter.

Tidigt trodde jag att jag hade en preciell säkerhet som mina jämnåriga saknade.

Jag var mogen för min ålder hette det.

Jag var hopplöst nvaggad i falsk frid kallar jag det nu.

Obarmhärtigt.

Därför var jag plötsligt 21 med en 14årings livskris.

Först nu har jag förstått.

Det finns ingen som har Sanningen.

Ingen som aldrig skulle vara otrogen, ljuga, stjäla, förbanna...

Men det finns de som inte gjort vissa av sakerna än.

De som tror att de har sitt på det torra.

Och visst kan det tyckas logiskt för dem när de ser hur vilsna alla andra än.

De ser inte att deras ända värde ligger i att de pga slump inte kastats över kanten.

Tror katolska präster fattar det där lite extra sent i livet.

Men göttigt för oss andra att fossa hur de tar igen för förlorad tid.

 

 

 

PS

jag såg "anne på grönkulla" och kände bara;

JAG VILL OCKSÅ HA EN GILBERT

och det kommer jag få:)

(för anne är också en INFP person)