spårvagnsbetraktelser

Jag lägger fram min sårbarhet.
För jag älskar dig och vill dela allt.
Jag behöver dela allt.
Du kan inte ta emot vad jag har att ge. Det är för utelämnande.
Det är för brutalt. Det är äkta ända in i märgen.
Det är något så oerhört fruktansvärt. En sann, naken, ful verklighet.
En människas hjärta.
Det är alltför stort för dig att greppa.
Du har inte gett mig din sårbarhet.
Jo, vissa utsökta delar av den men inte den kompletta, hemska, kväljande sårbarheten.
Du förtjänar inte att se min och det dödar mig.