that time by the lake

svetten flöt ur alla hennes porer. en sval bris fick armarna att kylas och punkten under hennes läppar hakan att göra sig påminnd. Vattnet fördes i små små vågor långsamt mot henne. som för att ge tröst. "vi vill ha dig" ögonen blev sakta blötare. E fiskmås flög runt vattnet. Som om den hakat på senaste hälsotrenden. Ett avlägser ljud av bilar som åker på vägar och en löpare som springer förbi. Allt detta liv och ändå denna känsla av att befinna sig så långt från civilisationen. Kommer jag någonsin vara lycklig på riktigt? Det enda jag vet är att min neutrala min får mina fylliga små läppar att peka nedåt. Och jag är inte särskillt omtyckt av människor runt omkring mig. Jag vet vad det beror på. De flesta blir inte så glada när en kallar dem rasister helatiden. Och bekanta som uttrycker sig rasistiskt till höger och vänster brukar jag sällan le mot. Jag älskar Angered. Att komma hit är att andas igen. Vi har de vackraste skogarna. I juli fylls de med stora blåbär, men jag tänker inte säga vart. Att kunna långsamt fylla sin hand med blåbär som jag sen kastar in i munnen är något som håller mig vid liv. Jag minns ett år när jag inte gjorde det alls. Jag var rädd att sockret i blåbären skulle göra mig tjock. Jag kan bli galen på de banala tankarna jag ibland tänker. Och att jag skriver ner dem kan få mig att skämmas. Sen tänker jag med bitterhet på alla outgrundligt usla böcker, krönikor och andra texter jag läst. En krönika vars kontenta var "Ingen vet hur ett förhållande är förutom de som är i det". Det är brisrten på kapacitet av nyskapande som drar ner mig i det där djupa gegget. Jag saknar dig jag hatar dig. Idag har jag inte gjort någit vettigt. Jo, gått ner ett gram och sskjutsat min lillasyster til flygplatsen. Där har vi något nytt. Den tillfredställande känslan av att kunna göra något för någon annan, som denne uppskattar. Något som kräver en speciell förmåga. Alla kan inte köra bil. Varför behöver vi känna oss bättre än andra för att kunna få den där starka känslan av belåtenhet? Jag vill vara fri. Är det möjligt att skriva tills en blir fri? Nu har jag skrivit i åtta procent. Det är så jag mäter tiden. Jag har 41% kvar står det. Men i samma stund som det står det finns det väl egentligen mindre än 41%.Varför blir himlen rosa. Den färgar vattnet rosa. Det är så vackert att också det håller mig vid liv. Jag är värd allt. Jag förstår det nu. Hade detta varit en film hade prinsen kommit och räddat mig nu .Men detta är verkligheten och jag kan bara rädda mig själv. Jag måste bli min egen suerhjälte. JAg måste separera mina personligheter så att jag kan tillåta mig att vara svag för att jag vet att när smärtan blir för djup så har jag en superhjälte inom mig i´som inte kommer tillåta mig alltför mycket deestruktiva handlingar. Visst du kan få röka om du känner att du behöver det. Visst du kan få dricka vin och jack om du känner att du behöver det. Men aldrig mer kommer jag tillåta dig äta förti kilo kladdkaka för att du vill bli så tjock och sjuk att ingen kommer lägga märke till dig mer. Och jag kommer inte låta dig skära dig med kniv för det är bara galet. En ny tanke. Att medvetet låta sig få två personer i ett. Då vet man. Allt är tillåtet. För den starkaste delen av mig förtjänar allt. Den starkaste delen av mig klarar vad som helt och räddar mig från all slagt sorg. Nu börjar himlen bli lila. Molekylerna i luften är inte lika hetsiga och musklerna i min nacke drar åt allt hårdare. Jag går hem.

Kommentarer

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Om

Min profilbild

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort