spårvagnsbetraktelser

Jag alskar att satta upp nya mal. Nar jag var elva ar fragade jag min mamma: - Mamma, nar vi flyttar in i det nya huset, kan inte vi ha en chokladkaka hemma varje dag da? - Vi far val se, svarade hon och log hemlighetsfullt. (Jag trodde ju sjalvklart att det skulle BLI sa da men nu fattar jag att hon bara inte ville saga nej. Jobbig varld.) Nu for tiden ar det andra saker jag langtar efter nar jag gor det och det och det. nar jag skaffar ett jobb, da ska jag bjuda hem massa folk pa middag varje vecka. det ar ungefar min storsta drom. plus att jag vill betala tillbaka 5tusen till mami o papi som de gett till mig, samt att jag vill ata endast ekologiskt. men ibland minns jag att jag ju redan lever i min drom. I en drom som jag haft i fleraflera ar. Att fa finnas for andra manniskor. Pa heltid. Volontart. Och det gor jag. Saknar o lasa bibeln och be. Men ibland kan jag bara blunda, saga tack och fatta att just nu, just nu ar det ett guldliv, ett dromliv jag lever. min tonarsdrom.