spårvagnsbetraktelser

mycket ska man hora och mycket ska man tala I detta liv innan man antligen far lamna det (skoja, vill aldrig do)

Eh, det ar val ingen ide att aterberatta ska bara ge kalla fakta. Detta var alltsa replikerna.

 

- Well, not all pentecostal churches are the same. In some churches they push people down on the floor, in black pentecostal churches that is what they do, some of them. Not to be racist, but* I've never been pushen down to the floor by a white person.

-... Maybe the black people heard what a racist you are and so they just really felt like throwing you on the floor? I, too actually feel like you need to bite some dust.

 

 

* ATT HON FAKTISKT SA DET?

 

Tyvarr sa svarade jag ju inte henne som jag gjorde ovan. Nej, det gjorde jag inte. Bara I mitt huvud. Istallet bara satt jag dar, tyst. Medan samtalet fortsatte. Och hon tycktes inte vaga mota min blick mer, kanske ville hon inte det. Hon var bara vand mot den tredje personen I triaden som satt dar. Den andre vita personen. Jag sjalv satt bara tyst. Den bruna tystnaden. Det var hennes fodelsedag. Man kan ju inte kalla folk for resister pa deras fodelsedag. Dessutom hade ju den andre vita personen hort pa nar jag kallat en annan av hennes vanner for rasist. Den gangen var det hon som suttit tyst. Det ar den vita tystnaden.