spårvagnsbetraktelser

i några dagar nu har jag försiktigt.. mycket försiktigt lagt till några pauser i mitt liv.
alltså stunder där ingenting händer. nadanada.
det har känts bra. lungt o skönt.
tänk att jag fyllt upp precis alla tomrum med livets brus i två år.
fast idag när jag med en viss osäkerhet sänkte volymen i mina lurar på vagnen...
så föreställde jag mig hur han gick upp för de få trappstegen in i samma vagn.
hur han såg på mig med sina olika ansiktsuttryck som jag förstår precis.. han är förvånad.. han skäms lite.. han tycker det är kul att se mig.. han försöker få mig att le
precis då helt plötsligt kände jag fysiskt hur krossat mitt hjärta verkligen är
eller är det bara mina ärr jag gråter över? försökte jag tänka
men nej. mitt kött blöder fortfarande och det slutar inte blöda.

 

vem bryr sig om tempus