spårvagnsbetraktelser

Tänk om du skulle knacka på min dörr nu. Förstår du att den hade varit så fruktansvärt öppen?
Jag hade inte ställt en enda fråga och jag hade gått med på vad som helst. Vi hade bara dragits mot varandra som ett magnetiskt pussel. Kysst varandra så självklart. Som om det inte var hundratals dagar sen sist. Jag hade kunnat glömma den ensamma tiden.
Förstår du hur lätt du kan få mig. Bara knacka. Du vet ju vart jag bor.
Men du kommer aldrig göra det. Du skulle aldrig göra vårt liv till en klassiskt romantisk film. Det är väl det som alltid gjort så ont. Det är väl det jag egentligen är beroende av.