spårvagnsbetraktelser

igår tog jag ett beslut
ett av det bräckliga slaget
det som försöker leva upp till sitt namn
men inte kan förmå sig att tala ut sin uppyllelse.
och sorgen jag hade var stark, om än långt ifrån mig
idag har mitt beslut växt i mig och med det
har avståndet från mig och min sorg krympt
det börjar bli verkligt.
chocken av vad jag sa igår
förstärker det bräckliga beslut jag tar idag
det är samma som igår.
men ändå inte
för det är så fruktansvärt nära.
jag vågar inte tänka på imorgon.
jag vill skrika ut min profetia
skrika och skära mitt hjärta
så att det kan läka
så vänner kan trösta
så livet kan levas
så jag kan bli mig.
det är slut.