spårvagnsbetraktelser

Ala de fina orden.
Lyckoönskningar, romantiserade beskrivningar.
Tycker människor så i mötet eller endast i tillbakablickar?
Jag vill fånga den jag var.
16 år. oförstörd.
De såg upp till mig.
Jag uppmuntrade dem.
Enligt de minnen de ville visa mig.
Hur hittar jag henne?
Är det rätt beslut att avsluta det som startade ungefär samtidigt
som den människan långsamt bleknade?
Jag vet inte.
Kommer jag någonsin veta?
Jag har så lätt att vara ärlig,
samtidigt har jag svårt att öga mot öga ge mitt allt till mina medmänniskor.
Gud hjälp mig med det.